Under my skin!
Finns det något så patetiskt som folk som tror dom känner en?! Som vet exakt allt om ens liv men egentligen inte har någon koll?? En sak är säker, försök inte att analysera mig. Känner ni mig inte, då har ni verkligen ingen koll!
Det är få personer som verkligen känner mig, som vet allt om mig. Som vet hur jag fungerar, hur jag tänker och verkligen ÄR. Det är något jag valt själv. Varför ska jag visa en bra och trevlig sida när det är det sista jag får tillbaka?!
Jag kan nog ses som en kylig, iskall, omogen, elak och fördjävlig människa i mångas ögon. Ja det stämmer säkert men jag anser inte att jag behöver vara något annat när det inte skulle uppskattas om jag var trevlig ändå.
Sen några år tillbaka, en kort tid efter min och Christians bröllopsdag bestämde jag mig. Då fick jag så mycket elak skit kastad över mig. Obefogad...och jag tänker inte säga vad som sades. Undrade i det läget om man tog sig tid och tittade på sig själv i spegeln. Synen där hade inte varit mycket trevligare.
Så efter man gjort så kan man inte begära att jag ska vara en någon som visar en övertrevlig och omtänksam sida. Väluppfostrad är jag, inte så jag är otrevlig. Jag är på en nivå då det bjuds på leenden och en trevlig ton men inte mycket mer. Men när man sen fortsätter att bete sig som en fjorts då blir det inte bättre.
Jag har några få riktiga vänner. Dom som jag är mig själv med, där jag är avslappnad, rolig, trevlig, generös och framförallt omtänksam. Jag ställer upp och finns där till 110 %. Finns inget som jag inte skulle göra för dom personerna. Och jag gillar att det bara är ett fåtal som verkligen känner mig. Jag behöver inte en massa löst folk omkring mig för att bli bekräftad. Jag vet vilka som gillar mig och vilka som hatar mig. Och jag kan säga så här, ni som tycker illa om mig...det är ömsesidigt =D
Så sluta nu upp, jag har tröttnat. Det ser bara illa ut för er egen del med den skiten ni håller på med!!
Funderar lite på det du tar upp. Man kan inte vara älskad av alla och jag tror ärligt inte att det är något att sträva efter. Jag är själv inte någon dussin människa, antingen gillar man mig eller också inte. Helt ok för mig. Som yngre tog jag strid för mina tankar, åsikter mm. Med stigande ålder har jag kommmit till insikt att problemet ligger hos de som fegt pratar skit och inte hos mig. Jag behöver inte alltid längre ha "rätt" jag bjuder på att de ska få känna sig som vinnare, som den goda människan, med ett leende. Jag vet att det oftast handlar om dåligt självförtroende och missnöje med den egna livssituationen. Trygga lyckliga människor behöver inte hävda sig genom att trycka ner andra! Har dock inte kommit upp i den åldern då det inte glädjer mig när det sedan går "dåligt"för belackarna! Det är en bit som jag jobbar på!