La Famila

Det är verkligen inte lätt att vara småbarnsmamma. Ingen har hellre aldrig sagt att det skulle vara det heller. Jag har inte heller målat upp en bild att allt skulle flyta på smidigt när man har två små. Nej lite ska man allt få jobba ;-)
Men den senaste veckan har varit kämpig. Milton har inte varit helt sig själv sen hela den här allergi grejen. Hans mage har inte kommit helt i form än och jag tror inte att den kommer bli det förän vi får komma till allergicentrum. Märker tydligt att han måste ha riktigt ont emellanåt. Han är så ledsen och skriker så hela han blir kokhet och svettig.

Det jobbiga är inte att han skriker mycket. Det jobbiga är hans hjärteskärande skrik. Han får en så ljus och ynklig stämma när han är riktigt ledsen att hela mitt hjärta håller på att gå sönder. Hans tårar bränner mot mitt bröst och jag känner att det inte finns något jag kan göra.
Jag skulle mer än gärna ta all hans smärta, inga problem. Allt jag vill är att han ska vara en glad kille, inte ha ont och vara ledsen. Är jobbigt för hela familjen, även Melvin. Han gillar inte när lillebror gråter men han gillar inte heller när han inte kan få lugn och ro. Även han behöver det ibland, det märks. Framförallt när han är trött och behöver gå ner i varv.

Jag känner i mitt hjärta att det är något som är fel. Om det så är mjölkallergin som visar sig eller om det är något annat med Milles mage. Men något är fel, jag bara vet det. Att behöva gå så här i flera veckor till kommer ta knäcken på oss.
För att ge er en bild så börjar det alltid vid kl 10 ungefär. Starx efter att han vaknar från sin förmiddagsnap som är på max 50 min. Under 1 timme kan han vara ledsen mellan 20-30 min. Och ingenting funkar särskillt bra som tröst. Varken tutte, napp, ligga, sitta, hänga över axeln, åka bil, åka vagn, vaggas....ja you name it.
Känslan är maktlös, det finns inget man som förälder kan göra. Och det är hemskt att känna.

Jag tycker det bara har blivit värre med. Framförallt nu till helgen, i veckan har det varit mer kontrollbart. Och innan hela den här historien om allergin var han långt ifrån så här. Självklart att han var ledsen ibland men man kunde få honom att somna när han var ledsen. Men nu tar det sin lilla tid innan det sker. Är även därför det känns som om något inte stämmer. Jag tror dock inte att det är något allvarligt. Mer att det skulle vara bra för honom att få mjölkfri ersättning, så inget påverkar hans mage.

I skrivande stund ligger Mille brevid mig i sitt gym och är så otroligt glad. Han skrattar och pratar på som bara den. Peppar peppar så har han varit vid gott humör under eftermiddagen. Till kvällen och natten brukar vi inte ha några problem. Någon kväll har han varit lite ledsen och svårsövd men inga nätter som tur är. Då sover han bra och äter 1-2 gånger.
Jag hoppas att det snart vänder eller att vi får en tid. Vill ha tillbaka Milton, så som han var innan all den här skiten.


Min underbara lille Mille på väg hem från storken tidigare i veckan.

Och för att avsluta så beundrar jag alla föräldrar därute som som har det så här hela tiden. Vars barn lider av kolik och inte får sova på nätterna. Att veta att ni orkar hjälper mig.
Vi föräldrar är starka och underbara!!

Nu har jag lättat mitt hjärta och det känns bättre. Kanske jag har fått någon mer därute att känna lättnad. Att veta att dom inte är ensamna. För även om man vet att man inte är det, så är det väldigt lätt att känna så ibland.

Kärlek till er alla!!