La Famila

Bedövad! Är nog det rätta ordet för att beskriva hur jag känner mig just nu!? Kan inte komma på något bättre ord för tillfället. Kan säga att jag satt alla känslor på mute. Vill eller orkar inte känna.
Dagen har varit ett känslomässigt kaos. Tror jag omedvetet oroat mig över den här dagen. Men inte förstått det förän nu. Att det den här dagen skulle lägga grund för hur våren ska bli.

Om vi ska ta det från början så hade dom missat att informera mig om att min tid var ombokad från kl 10 till kl 15. Så efter att ha suttit och väntat i 45 min så får vi beskedet att vi inte har någon tid förän på eftermiddagen. Jaha, stod det inte på mitt papper!?
Efter att dom försökt att få tag på läkaren som jag skulle prata med kommer det ut en dam i väntrummet och säger att det blivit något fel och att dom inte får tag på läkaren. Dom nummren som dom vet att hon går att nå på finns hon inte på. Och hon är visst en läkare utan personsökare, underligt??!!
Så där sitter vi som två fån och får besked att så fort hon kommer tillbaka så ringer hon. Jaha, bara att gå därifrån utan något mer besked. Besviken är ett ord som inte ens var i närheten hur jag kände mig.
Förbannad och ledsen åker vi hem till mina föräldrar och hämtar Melvin. IKEA får vänta till någon annan dag. Det sista jag kände var att titta på inredning. Så just nu har vi tagit en paus när det kommer till att fixa i sovrummet.

Väl hemma ringer läkaren efter ca 1 timme och säger att något måste blivit fel. Hon har inte hand om frågar angående kejsarsnitt. Utan det är en annan läkare och det är henne som vi ska träffa kl 15. Men tack så mycket för att jag får åka tillbaka igen. Har ju inget bättre för mig än att åka framochtillbaka till sjukhuset.
Blir att lämna av Melle igen hos mina föräldrar och åka upp och sätta sig i väntrummet. Hinner kanppt sätta mig ner innan en dam kommer och ropar upp Lisa Rundqvist. Tack för att ni tar er tid och läser på vad jag heter. Så svårt är det väl inte att se att jag heter Rudqvist.
Redan på väg till hennes rum känner jag att det kommer gå åt helvete. Människan har noll känsla för min oro och börjar prata om statistik. Majoriteten med dom som har samma problem som jag klarar av att föda på vanligt sätt. Och eftersom min första förlossning gick så otroligt snabbt och bra har jag inget att oroa mig för.
Nehe, det har jag inte. Vad säger att inget kommer att hända den här gången?? Ska en bra förlossning avgöra allt?? Ja det verkar som det.
För hur mycket jag än försökte förklara för henne att jag kände en oro för att sitta nyförlöst med problemen som jag haft gjorde mig riktigt rädd. Men som svar får jag att ett kejsarsnitt inte är något som är enklare eller gör mindre ont. Nej det vet jag med. Men om jag slipper att leva på toaletten efter jag fött barn så är jag nöjd.
Hur jag än vrider och vänder på mina argument så får jag svar på andra saker.
Rätt ord för hur det här besöket var är nog att jag kände mig ignorerad. Hon ville inte lyssna på mig, utan pratade bara för en vanlig förlossning. Alla fördelar som det har med tanke på att första förlossningen gick så otroligt snabbt och bra. Och det är alltid den jobbiga, andra är alltid lättre och snabbare. Tack för den, då blir det väl att föda i hallen för min del!

Beskedet som vi fick var att i början av april ska vi göra ett till ultraljud och efter det träffas och bestämma helt hur vi ska göra. Men intrycket jag fick var att det blir en tidigare igångsättning i början på maj. Det kommer att underlätta väldigt mycket. Men inga dörrar är stängda, båda står öppna tills nästa besök.
Men så som jag känner just nu är What the fu*k, jag orkar inte bry mig. Jag tänker inte hålla på och tjata och försöka förklara hur jag känner. Jag har försökt och det fick jag inte mycket för. Hade min man varit Zlatan så självklart att jag hade fått ett snitt men nu är det inte så. Och då ska man inte tro att man har rätt att bestämma  själv. Mina känslor och min oro är bara en släng av förlossningsskräck. ABSOLUT!
Har ingen ork att lägga energi på att prata för döva öron. Jag behöver lägga all min energi på Melvin just nu. Han behöver en mamma som kan fokusera till 100 % på honom. Och det kommer jag att göra.

Som tur är har jag min lilla prins som ger mig energi att ta nya tag. Är så otroligt lycklig över att ha honom. Han är min lilla stora älskling. Kommer alltid se mig välsignad som fått en sådan underbar kille. Han är min sol på den gråa himmlen. Han får mig att ta nya tag!
Så det som händer nu är att jag mentalt kommer förbreda mig för en vanlig förlossning i början på maj. Hur jag kommer må efter det finns inte i min värld just nu. Eventuella problem kommer jag att ta med berörda personer då!
Imorgon har jag tid hos min magläkare. Han ville checka av några månader innan det var dags för nedkomst hur jag mådde. Självklart kommer han få höra hur det gick idag men jag räknar inte med att det ändrar något. Är mest intresserad av att veta hur mina prover ser ut.

Nu tar jag kväll, blir tidigt ikväll. Huvudet värker av för många tårar och mycket grubblande. Behöver sömn, bästa medicinen.
Och en sista sak. Vill inte framstå som om jag har det mer jobbigt än någon annan. Nej det finns dom som har det mycket värre än jag. Men jag ventilerar mina tankar och känslor här. Viktigt att få ut det som gnager, inte bra att bara gå och bära på det.
Vill inte ha sympati, om ni tycker jag är ytlig då får ni tycka det. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är stark och imorgon har jag tagit nya tag. Jag vet att jag klarar det här, har ju gjort det en gång förut!

Bye bye!